about

Pia med spegel och teckning

Följ med in i en spännande värld, där allt är uppbyggt in i minsta detalj

Pia König Vårens konstnär 2010. Magdalena Dziurlikowska har stämt möte med henne i Göteborg där Pia skapar sina olika världar.

Vi är på en plats med lådor och drivor, med bilder och figurer. Blicken tar tag om en sak i taget, tyghyacint, glaskupa, marsipan. Dockor, böcker och skor i dockskåp. Jag ställer frågan: Jobbar du här eller bor du här?
”Det är mitt rum och sammanhangen här är viktiga för mitt arbete. Jag började läsa en bok, Rensa i röran med feng shui och svimmade vid andra kapitlet. Här finns inget less is more. More is more. Jag samlar på allt och fäster mig vid detaljer. En av mina utställningar hette Myopi, det är ett annat ord för närsynthet”, säger Pia König.
För fem år sedan, byggde Pia König upp sitt kungarike Myopi på Mia Sundberg Galleri i Stockholm. Väggarna täcktes med mönstrade tapeter och hyllorna fylldes av stubbar, flakonger, kjolar och kärl. På väggen kunde man se tecknade möbler, skjortor, löv och
en dubbelstubbe med lampetter, heraldisk i sin symmetriska upp- byggnad. Rummet blev ett sorts frambroderat naturaliekabinett där saker skapade av människohand vecklade ut sin gåtfulla melankoli och där olika tider flätades samman.
”Min mormors hus har spelat
 en stor roll för mig. Hon berättade om sakerna där och jag tittade. Jag har ett extremnostalgiskt förhållningssätt till saker. Inte bara till de sakerna, utan till alla möjliga saker. Jag är intresserad av föremål, av hantverk och konsthantverk. Det
är svårt att säga exakt vad jag är intresserad av men jag är mycket intresserad.”

Efter att vi ätit frukostgifflarna tar Pia König fram en skål med bemålad konfekt. En prydlig hög av rosiga frukter klirrar lätt mot glaset. Godisarna är flera år gamla och stenhårda. ”Jag tror att jag kommer att göra saker i marsipan snart. Jag letar alltid efter marsipanformar och samlar lite på marsipan. På loppmarknader söker jag efter saker som har en släktskap med min konst och ibland hittar jag grejer jag skulle kunna ha gjort själv. Så har min lägenhet blivit mitt referensbibliotek och här kan jag få en idé start.”
Pia König bor i Göteborg där hon gick ut Valand 1997 men hon formades även starkt under sin studietid av ett utbytesår på Umeås konsthögskola. Det fanns ett bra arbetsklimat bland eleverna, minns hon. Alla var där bara för skolans skull och jobbade som galningar. Det var i Umeå som Pia König tänkte fram en figur hon ville gjuta. Figuren var en klänning, avkapad strax under brösten, men med ben och mörka klumpfötter. Hon gjorde också en flicka vars ansikte man aldrig ser, men hon har blont hår och klumphänder som ser ut som boxningshandskar.

Kring flickfigurerna utvecklade Pia König en värld av stora tändstickor, småhus, tomma pratbubblor och gröna hästskor som betyder tur. De söta men handikappade gestalterna och deras dysfunktionella tillbehör var kärnan i hennes examensutställning som bar titeln Det är inget fel på mig.
På väggarna i utställningsrummet satte Pia König upp mönster av färgglada prickar. För- utom den pigga och trygga tonen av ballonger och barnkalas fanns också en känsla av eksem, bakterieodling och smitta. Golvet i galleriet famnades av låga staket med grindar, och besökarna blev osäkra på hur de skulle förhålla sig till de lättforcerade hindren. Mitt bland staketen planterade Pia ständigt lysande smålampor, en sorts hemmahörande fyrtorn med skärmar sydda av blankslitet lakanstyg. ”I slutet av skoltiden ställs många frågor på sin spets. Behövs man som konstnär? Vilken plats kan man ta och hur ska man ta sig fram? Där kommer jantelagen in.”
Så hur ska man arbeta konstnärligt och ta plats som kreativ människa? ”Jag har ingen lösning på det. Jag har bara jobbat. Bor man i Stockholm finns det ett annat tempo eftersom många maktcentra ligger där. Själv har jag inte alltid smitt när järnet varit varmt. Jag är en långsam konstnär. Det har också tagit lång tid för mig att förstå min konstnärsroll och att acceptera den. En gång frågade jag mig själv hur mitt liv skulle se ut om jag inte fick rita eller skapa mer. Det är omöjligt, det är helt uteslutet, svarade jag. Då vände det, men det kom först efter skolan.”

Nu är Pia König, tillsammans med Gunilla Hansson, huvudlärare på Gerlesborgsskolan i Bohusläns skärgård och där undervisar hon varannan vecka. Hon trivs med skolans utsatta naturläge. Det är extremlandet där borta, utbrister hon. Regnar det så regnar det så in i helvete! Hon tycker också om att eleverna är i början av sitt konstnärskap och fria inför att pröva nya infall och tekniker. Det skapar en speciell energi. Pia König har känt att läraryrket på en grundläggande konstutbildning har varit bra för henne som konstnär. Hon har tvingats att formulera sig mer precist. Konstnärer omger sig ofta med andra konstnärer, menar hon, och till slut behöver ingen artikulera sina tankar, för det finns en underliggande förståelse. På Gerlesborg pratar Pia König med elever som sökt till skolan för att de kanske tycker om Skagenmålarna, men de utsätts för samtidskonsten och upptäcker att konsten också kan vara ett snöre som dinglar från taket. Tidigare arbetade hon som konstkonsult i Västra Götaland och hängde konst på sjukhus. Det upplevde hon också som en bra konstskola för hon förstod hur olika man kan se på en och samma bild.

Att se saker på andra sätt än vad de är tänkta för har varit 
ett ledmotiv för Pia König. Hon har ofta förstorat upp detaljer, berövat tingen deras funktion och hopfogat objekt som inte skulle drömma om att smälta samman. På ett IASPIS-stipendium i Stockholm upptäckte hon Kungliga bibliotekets samling av Allers- tidningar och började lövsåga efter sista skrikets mönster från tidigt 1900-tal. ”De gjorde om Kungliga biblioteket då. Man kunde titta
på mikrofilm dagarna i ända och skriva ut så många kopior man ville, för de hade ingen räknare den sommaren.”
”I Allers förr i tiden fanns det till exempel husritningar, mönster på hur man lövsågar olika onödiga saker, exempel på hur man viker en servett för att få plats med tre kex eller anvisningar för hur man virkar ett klockarmband. Där fanns allt, och allt var intressant för mig.”
I de sirligt lövsågade, genombrutna ornamenten fann hon en inramning som passade hennes gjutna figurer. Tingen fick ett landskap, en spelplan och en bakgrund. De blev varmt omhändertagna och elegant serverade, men först be- hövde Pia König ändra skalan från originalmönstren. Ett litet underlägg för en kaffekanna muterade till en rejäl hylla. Eller så gjorde hon egna ritningar. Manshöga dockskåp med titeln Placebo såg dagens ljus och bar tunga figurer i magen. De små metalliska varelserna myllrar fram färggrant på en hylla. Annars gapar skåpen tomt och stort. Frontala och imposanta påminner de om maktfullkomliga biktstolar. Samtidigt är de livsodugliga. Gjorda av obehandlad och ömtålig plywood.

En två meter hög ljuskrona växte också fram ur Pias händer. En barockskapelse, kapriciös, flamboyant och venetiansk, men även den av rå och dammig plywood. Helt ofunktionell. Den magnifika lampan kan inte lysa, bara belysas. Då växer skuggan ihop med saken och gör vidundret ännu större. Kronan tronade i Pia Königs installation Vem är det som är så ensam om natten på Mia Sundberg Galleri i Stockholm och Pia hoppades på att någon excentrisk miljonär skulle köpa den. Istället var det en verkstadsskola i Karlskrona som kände att lampan fungerade hos dem. De blev förvånade över att hon var en sådan finsnickare.
Gör du allt själv? ”Det snirkliga gör jag själv, men ska det vara stramt och rakt så beställer jag.
 En gång var jag på en laminatfabrik i Tyskland. Efteråt stod jag på balkongen, rökte och tänkte:
Jag älskar att vara kund! Det är inte så att jag måste göra allting själv. Mina vänner och jag ingår i en sorts bank av konstnärer som hjälper varandra.”

Ett annat offentligt verk som Pia König färdigställde är ”En slags blomma” för den invandrartäta stadsdelen Bergsjön
i Göteborg. Blomman skriksjunger av färg och glänser blank på gränsen mellan växt och varelse. Den har ett rosa tårtpodium, skor på en kulle och flera antropomorfa utväxter. På natten lyser den upp sig själv med en lampa som liknar en liljekonvalj. ”Till en början stod jag vid skulpturen och var lite orolig. Jag hade hittills inte haft ett verk utomhus. En gubbe kom förbi och var arg. Han tyckte att det hade varit bättre med en bronsfarbror som pekade åt något håll. Sen kom en unge och hoppade på skorna. Då tänkte jag att skulpturen nog hade vänner och slutade vakta den.”
Blomman i Bergsjön är stor och av plast. Annars gör Pia König mest små skulpturer av metall. Hon köper gamla bokstavstyper från tryckerier där varje bokstav är en metallstav med en stämpeldyna av bly, och smälter ner dem. Ur massan av uttjänta ord gjuter hon nya former. Sedan målar hon dem så att blicken inte känner av metallen. Det är först handen som får sig en chock. Figurerna är färgstarka och bokstavligt blytunga. Små, poppiga, gåtfulla och ställda mot vit bakgrund bär de spår av japansk estetik och Pia König har också rest extensivt i Japan. Pia öppnar ett skåp där hon förvarar ett exemplar från varje gjutning och förevisar generationer av skulpturer som bildar släktled. Här finns vitt öra på blå kulle, sko med dubbelklack och svart pipa med rosa ur. Så ser figurerna ut och så lyder deras titlar. Allt är glasklart och samtidigt opakt på bästa surrealist-manér. René Magrittes ande svävar ovanför de prydliga attributen i bisarra konstellationer, men referenser till samtida konstnärer flimrar också förbi. Richard Johansson och Mette Björnbergs visuella humor, Franz Wests uppsluppna obryddhet, Jens Fänges och Thomas Elovssons graciösa lekar med former, och Philip Gustons målningar där allt ser så framskulpterat ut.

Rätt länge ville Pia inte erkänna att hon hängde ihop med andra konstnärer. ”Först när jag tänkte på hur musiker lånar och skriver tributer till varandra så lossnade det. Nu tittar jag mycket på vad andra gjort och det känns bra att vara en del av en ström.” Vi lyfter upp de många föremålen ur skåpet. Man ska ta i de leksakslockande tingen och överraskas av tyngden. Men de är sköra också! Det kan lätt gå en flisa om någon kommer åt med ringen och de svarta figurerna blir genast flottiga. För att få fram det mjukt sotsvarta har Pia König använt en färg utvecklad för teatern. En helt reflexlös matt svart som man kan måla scenografi med och försvinna i, om man har svarta kläder på sig. I övrigt är det modellfärger ur små burkar som penslas på. ”Jag gillar inte att blanda färger och kladda ner mig. Det är jättebra med färdiga nyanser. Men eftersom det är hobbyfärger för soldater
och krigsleksaker så är den rosa färgskalan inte helt tillfredsställande… Jag tycker inte heller om det metalliska stadiet av gjutandet och slipandet när det dammar och luktar blod.”
Varför är det dubbelklack på skon där borta? ”Jag såg en bild på en sko med två klackar för sko-fetischister som tyckte om att bli trampade på. Samtidigt kan man tolka det som ett extra stöd eller en skugga. Jag vill att sakerna ska vara mångtydiga.”
Hur lekte du som barn?
”Jag hade en föreställning om att jag lekte fint med mina barbiedockor, men när jag hittade en gammal väska såg dockorna ut som om de hade varit på många eländiga äventyr. Vi målade bröstvårtor på dem med nagellack och gjorde tillbehör till dem i trolldeg. Jag tyckte om att vara själv hemma när jag var ganska liten. Då fyllde jag hela trappan med leksaker som om de bodde i världens största etagevåning. Jag upplevde inte att jag var ensam, och ville inte ha barnvakt.”

Tjugo år efter att Pia König lämnade sin barndomsstad Karlskrona återvände hon dit med utställningen ”Returned to sender”. Precis som flera gånger tidigare ställde hon sina figurer på egentillverkade hyllor och fäste dessa mot en tapet hon ritat själv. Att tapetsera den del av väggen som hon spelar på har varit ett sätt för henne att definiera rum. Idén att ha en hylla för varje objekt kommer från Pias favorittidning ”World of Interiors” där hon en gång såg en slottsinteriör med tallrikar ordnade just på det sättet. En skulptur på utställningen i Karlskrona var en dubbelhylla där det fanns en brunn i den ena kammaren och ett torn uppe på den andra. Den ena hyllan hade också en bit utskuren och den biten hade den andra hyllan fått som bonus, precis som i livets ologiska pussel.
”Tornet och brunnen handlade för mig om att gräva i sitt ursprung. Det är något som går neråt och samtidigt uppåt och framåt. Men i Karlskrona som är en mycket militär stad blev tornet till en patron.”

Vi åker till Pia Königs ateljé på Konstepidemin i Göteborg och går in i ett svalt, vitt rum. Där ligger arbetet på borden och resultaten nerpackade i lådor eller hoprullade i förrådet. Och där finns de bekanta figurerna ännu
en gång. Allt det som också fanns hemma hos Pia König men som jag inte frågat nog om. Vi ställer upp tingen framför oss igen. Mutter utan gängor, stift utan läpp eller lim, vas med sluten öppning, en spegel man inte kan spegla sig i, och ett hus med blinda fönsterkupor, med en sorts oseende blick. Sakerna anspelar på en funktion som inte finns för jag har stängt den vägen, förklarar Pia. Det finns en skräck i det här, börjar jag. Brukssaker som man ska kunna 
ha nytta av men inte kan. Och så kommer den lätta chocken över
att oj, det gick visst inte. Vad ska man göra med det som inte går att använda?
”Är inte livet så? Det är fantastiskt och allt kan hända. Eller så kan det aldrig hända. Du träffar någon och blir lyckligt kär eller är låst i en relation hela ditt liv. Det är en skräckblandad förtjusning vi lever i. Jag har tänkt mycket på hur saker förhåller sig i en familj och har gått hos en psykolog i tio år. Ibland behöver man inte konfrontera någon annan med det man känner, utan mest sig själv, och då kan det vara bra att gå i samtalsterapi. Min mamma blev svårt sjuk när jag var i tonåren och jag har inte haft klart för mig hur jag ska förhålla mig till vår historia. ”Mutter utan gängor” är kanske längst inne min mamma, mutter är också mor på tyska.”
Ser du en skillnad i dina verk sedan du började gå i terapi? ”Inte hur de ser ut, men hur jag förhåller mig till dem. Jag tycker att samtalen där är en tillgång. Den tydligaste metaforiska bilden för det här tillståndet är en skulptur av en smältande divan. Någon ligger på en divan och pratar ur sig en smet som ska moppas upp och komma ut i en annan form.” Den smältande möbeln spiller över i det självupplevda och muttern minus sin idé blir ett porträtt. Skrattet finns där och gestalterna har ett milt släktskap med serieteckningar men rätt som det är visar de en mer frånvänd och oroväckande sida. De förfrämlingar det välbekanta, de är skuggor. Hissnande dubbelnaturer. Ofta uppträder de i par. Gäckande, kluriga och outgrundliga.
Varför är det så mycket två av varje? Dubbelhatt, dubbelklack…
Två penslar i kors, två böcker.
”Jag vet inte varför. Men människor umgås ju ofta i par.
”Ja, det är till och med högsta önskan ibland. De här två kvinnorna har trasslat ihop sig med håret i ett evigt samtal. Kanske är de siamesiska tvillingar. Det handlar om hur man kan vara i relationer, till andra eller till sig själv.”

Under sensommaren byggde Pia König upp utställningen ”Transkriptioner” i Stenasalen på Göteborgs Konstmuseum. En trycksak med en vapensköld på omslaget publicerades.
”Blasius König är en tysk anfader som jag har. Halva Blekinge är också släkt med honom. Han var borgmästare i Karlskrona och ville bli adlad men var för bråkig. Så han tog sig det här vapnet själv.” Istället för anfadern bröstar 
sig nu en grunka i sköldens mitt. Ett bulligt, huvudlöst och fyrfota kärl. Det kan ses som en del av självporträtt Pia König skapar. Ett gränslöst porträtt där varje sak bär på en skärva av henne själv. För ”Transkriptioner”, som betyder överföringar, ställde hon samman gamla och nya objekt. Hon målade också ett tyg med raka streck, men bläcket i penseln gjorde en plump och tog slut. Om och om igen drog hon så, tills hon hade ett tätt flöde och en sorts skrift av tårar. Tyget lät hon löpa genom ett hål i en vägg, mot vilken olika skulpturer var uppställda. På baksidan är tyget oskrivet och på framsidan fyllt av tecken, erfarenheter. Hon hittade tyget i sin mormors hus. Det som alltmer har blivit hennes materialbibliotek.
Ett annat bibliotek som är viktigt för Pia König är det arkiv hon nyligen sammanställde och som kunde ses på ”Transkriptioner”. Det är ett rumsbildande skåp med representanter för alla hennes figurer. ”När jag målade de gjutna figurerna fanns det alltid eftersläntrare som inte blev färdiga. Nu tänkte jag att alla skulle vara med och målade de som hittills inte hade varit färdiga i svart.”

Pia König menar att de svarta figurerna är som skuggor av de andra. Samtidigt är de öppnare och tydligare i sin form. När hon såg resultatet blev hon sur på sig själv att hon inte hade målat dem så förut.
– Vad betyder arkivet för dig?
– Jag har länge tänkt på det här rummet… Och helst vill jag bo där inne. Ett tag funderade jag 
på allvar att om jag skulle ta bort vissa saker hemma så skulle arkivet få plats hos mig. Sen kunde jag bo där. Då kunde jag vara där på helgerna och säga att: Nej, tyvärr kunde jag inte svara i telefonen för att jag var på landet.

Magdalena Dziurlikowska är kulturjournalist i Stockholm.

Artikeln är skriven för Konstkatalogen 2010

Advertisements